Livet enligt Loreen (Swedish subtitles/transcription)

5 (100%) 1 vote

Rewritten Swedish subtitles/transcription to Livet enligt Loreen. It can be useful if you want to translate the documentary for yourself during watching.

 

Jag drömde om att havet…

Jag föll, det plockade upp mig och spolade upp mig på stranden.

Liten och rädd.

Jag hoppar i även om jag är rädd. Det gör jag ju.

Men jag erkänner att jag är skraj.

Det kan vara rädsla för att ha tagit fel beslut…

…rädsla för att misslyckas…

Jag vet ju nånstans att jag måste. Det är precis som i mitt liv.

Jag ställer mig på scenen fastän jag är skraj.

Jag gillar inte att simma på djupt vatten, för jag har ingen kontroll.

 

Popmusik…är som…

…som en dålig diet utan träning.

Hur ligger vi i tid?

Shit, asså…

Om jag skulle skita i pop, är det opera som gäller för mig. Alla dar.

 

Håll andan nu, Sverige! “Euphoria” med Loreen… Och vi har vunnit!

Jag älskar er så mycket! Ni gör mig så glad.

 

“Euphoria” var  som en Big Bang, liksom.

Jag vill inte återskapa “Euphoria”.

“Euphoria” var ett eget kapitel  och en väldigt viktig del i mitt liv.

Men folk vill inte gärna se en förändring

för de känner sig trygga med det man var.

Men saker och ting förändras hela tiden. Jag förändras.

Det absolut svåraste har varit att många blir väldigt besvikna över

att lite av det som varit inte är kvar, det är inte på samma sätt.

Jag är jag, men nu bär jag hippie boots i stället för att gå barfota.

Jag har kanske en lite “ruffare” sida när jag kommer fram

mycket på grund av att jag varit tvungen att vara lite tuffare

för att stå fast vid mitt och skydda min kreativitet och integritet.

 

-Var alerta! -Visst är det tvåtakt?

Om ni inte sätter den här, åker ni på stryk.

Och vers-ackorden?

Nu spelar jag det.

Kan man inte bara ligga på det där?

Och när Stekis kommer in, börjar man köra ackord?

 

“One hit wonder”…

Jag vet inte. Jag tänker inte så mycket på…

En kreativ process tar, för mig, uppenbarligen tid.

Men genom de här åren…

…har jag haft kreativa dippar.

Anledningen har väl varit att när man skapar och inte får utlopp

så hamnar man – i alla fall jag – i en kreativ dipp.

Det är som att man skrivit en bok: “Ge ut den nu, så jag kommer vidare!”

 

Den nya musiken… Om man jämför med det gamla

så är den ärligare och mer avskalad. Lite mer naket, skulle jag säga.

 

Loreen vill ha kontroll över det hon gör.

Ingen kan styra Loreen. Hon låter inte rädslan ta över.

Hon styr över rädslan. Där är jag stolt över Loreen.

 

Nu är vi på väg till min familj i Västerås.

Jag ska bjuda in er till mina “roots”.

När vi alla bodde hemma så var vi sex syskon plus en låtsas.

Abraham var bara ett spädbarn. Han är yngst.

Vi var åtta barn och två föräldrar. Det är tio.

 

Varsågod. Stanna.

Vi ska gå till mamma!

 

One, two, three, go!

Det är helt okej.

Du kommer inte undan. Hjälp till!

Vi går mot ett matriarkat. Säg så, Abbe!

Vi går mot ett matriarkat.

Jag ska laga tagine-gryta helt själv.

Till min hjälp har jag Mohiba och min mamma.

Hacka löken!

Och sen krämar du in dig i olja.

Åh, det är så grymt! Det här är fan grymt, asså.

Det var ditt önskemål.

Han fick lite godis.

Kom, då.

Han är så… – Nej, du får inte vara så hysterisk.

-Kolla, lille skiten. -Lilleman, vad gör du?

 

Inte många vet vem jag är, förutom du.

Det är skönt att bli påmind. När man irrar omkring i den ytliga världen

så påminns man om varifrån man kommer och vad ens fokus är.

Du är den första flicka jag fick.

Jag var själv ett barn, kan man säga.

Men från den stunden var jag inte barn längre.

Jag tänkte: “Nu är jag mamma. Jag måste vara mamma, vara vuxen.”

Om man tittar på ålder… Det var tre månader innan jag fyllde 16.

På riktigt. Tre månader innan jag fyllde 16.

Jag hade en viktig roll som jag tog på allvar. Vi var ett team.

Jag var hövdingen bland alla syskon, kan man väl säga.

Så när du var ute och jagade, var det jag som skötte hemmaplan.

Det var så det var tvunget att se ut, för vi hade bara varandra.

– Hela livet är en kamp. -Äh!

Vad du än gör, så är livet en kamp.

Därför måste man vara stark och köra sitt.

Kanske finns det en mening med att livet är en kamp.

 

Man kan försöka gå in från skolans sida.

Jag gick i femman där

och efter plugget hämtade jag brorsan i trean.

Och i gymnasiet, hämtade jag först brorsan och sen syrran.

Man kunde inte styra mig, eftersom jag var herre på täppan hemma.

Jag var en auktoritet, enligt mig själv. Jag hade ett ansvar.

När jag kom till skolan, hade jag samma karaktär som hemma.

Hemma fick jag respekt, och jag krävde respekt här.

När jag behövde ta en paus och vara för mig själv, då tog jag det.

Jag hade väldigt svårt att följa vissa regler.

Än i dag har jag svårt att följa vissa regler.

 

-Loreen! -Tja.

-Får vi ta kort på dig? -Ja, om det går jävligt fort.

Vi tar en bild tillsammans.

Eftersom jag var annorlunda jämfört med andra barn, blev jag “target”.

Man förstod sig inte på mig.

Det fanns två grejer man absolut inte fick nämna.

I mitt hem hade vi stor respekt för föräldrar och för varandra.

Om nån nämnde mina föräldrar, så åkte de på en dänga.

Om nån kallade mig neger eller svartskalle, nedlåtande…

…och separerade sig från mig, då kunde det också smälla.

 

Det här var min fristad som barn.

Dit brukade jag smyga i väg när jag behövde “space”.

Jag kunde smyga fram till altaret.

Sen kunde jag ligga här och sjunga.

Inte nånting speciellt, utan bara det som kom till mig.

Jag tänkte inte på att det var en kyrka. Jag letade omedvetet

efter platser med fin akustik. Jag sjöng i badrummet i flera timmar.

Hela tiden trodde jag att ingen visste om det här.

Förrän en gång, då prästen…

Jag såg att prästen stängde dörren som jag lämnat öppen.

Han lät mig vara. Då förstod jag att han visste att jag var där, skolkade.

Men han var okej med det.

 

Jag var arg, för jag fick aldrig till tonerna som Whitney och Céline Dion.

Men i dag förstår jag att det beror på att deras stämband hade mognat.

De var ju vuxna, jag var ett barn. Men det fattade inte jag då.

“Varför kan inte jag köra ‘Titanic’?” Jag kunde inte sätta tonerna.

“Nu ska jag sjunga i badrummet”, klockan tio på kvällen.

“Loreen, vi vill sova.” Jag gick och köpte öronproppar till de andra.

-Gjorde du? -Ja. Det gick inte med bomull.

-Men sen köpte jag öronproppar. -Dåligt betyg…!

“Jag köpte öronproppar till mina barn.”

För att du skulle få sjunga.

 

-Hej. Vad heter du? -Loreen heter jag.

-Vad ska du sjunga? -Alicia Keys.

Jag är så jävla glad att vi fick in ett “wild card” och att vi valde dig.

Du fattar texten, det var det absolut bästa du har gjort. Loreen, tack!

 

Det stod mellan att jag skulle bli balettdansös… Ville jag inte det?

Jo, det som fastnade sist var piano, sång och måleri.

När jag frågade vad du skulle bli, vet du vad du sa?

“Jag ska bli sångerska. Jag ska bli stor och hjälpa barnen i världen.”

“Eller jag kan bli läkare.”

“Jag gör som jag sett på tv. Jag åker och hjälper barn i andra länder.”

Din dröm var att hjälpa.

Vad ni skulle göra i framtiden, där var era drömmar.

 

Svenska Afghanistankommittén arbetar för samhällets svagaste grupper.

De arbetar med utbildning, sjukvård och stöd till kvinnor och barn.

Barn är min största drivkraft. Det är därför jag engagerar mig i det här.

Barn ska ha rätt att leva ett värdigt liv.

Utbildning är början till förändring.

Nästa gäst är någon som visat djupt engagemang för mänskliga rättigheter.

Välkommen, Loreen!

Tack.

Tack för att ni är här.

 

Förutom att vara en ambassadör, vill jag vara mer fysiskt aktiv i detta.

Det är en bra balans med tanke på att jag är artist. Det är mycket…

Du får, du ger. Du ger och du tar, ger och tar.

Nu talar jag ur mitt eget perspektiv.

Jag måste ge, för jag får så mycket. Man känner av den balansen.

 

Loreen utmärkte sig i Baku för sina uttalanden om mänskliga rättigheter.

Jag kan inte INTE bry mig. Jag är sån, så visst är det en problematik.

Framför i kvinnofrågor. Mänskliga rättigheter överhuvudtaget.

Jag säger ja till så mycket “charity” som jag kan.

Det är här jag kan göra skillnad.

 

(Tunisia, Tunis)

-Hej! -Hej.

Kolla skorna! Man ska inte gå med dem, man ska sitta och visa upp dem.

-Nej, de går att gå i. -Kortare sträckor. Läckra, men…

-Herregud…! -Att rekommendera.

Snygga, verkligen. Hela du är tjusig.

 

Vi ska få höra de båda ländernas nationalsånger

som framförs av Loreen från Sverige

och Ines Belavouni från Tunisien.

 

Jag sa ja till ambassadsinvigningen

för att de öppnat en kvinnojour i Tunisien.

 

– Hej. – Hej, och välkommen!

– Hoppas att allt är bra med dig?

– Allt är bra, tack.

– Och det här är?

– Det här är rummen.

– Om ni vill kan vi ta en rundtur sen. Vi har 15 rum.

– 15 rum.

– Och 30 sangar.

– Vi har fem enkelrum.

– Det är så kallat trygghetsboende

för flickor som ar i skolåldern,

men som helt saknar stöd.

Sen har vi fem dubbelrum för kvinnor

som har utsatts för misshandel.

– Här har vi barnens sal för multimedia.

– Jättefint!

Här är ett av rummen.

Det är verkligen jättefint.

De har byggt upp det har fran ruiner.

Här är…

Vi behöver ju inte titta på alla rum.

 

Skivbolaget sa: “Du kan inte blanda in ‘charity’ i din musik!”

“De har väl inget med varandra att göra? Det får du separera.”

 

Jag längtar hem. Jag längtar tillbaka till Marocko.

Jag har inte varit där på elva år.

Jag längtar efter mina morbröder.

Jag längtar efter dofterna. Och ljuden – det är väldigt “noisy”.

Det ska bli kul. Nej, skönt.

 

(Nador, Morocco)

– Jag vill prova den.

– Ska du gifta dig?

Kul med de här glajorna. Jättefint.

 

Vilket håll ska vi gå åt? Vi går där, där.

Är det öppet här?

Vi håller på och “preppar”. Jag ska träffa mina morbröder snart

och jag vill inte komma tomhänt.

Jag handlar för att fylla deras kylskåp och inte äta dem ur huset.

Det är tradition.

– Vad heter det på arabiska?

– Boueid. Päron.

– Det kallas “firas” också.

– Firas, firas, firas…

– Följ efter mig!

– Är det här, mamma?

– De har inte kyckling.

– De har levande kycklingar.

– De kan fixas här eller hemma.

– Nej, jag kan inte!

– Ska vi köpa dem…?

– De gör i ordning dem hemma.

– Jag kan inte göra så.

 

-Hej. -Hej.

Nej, nej, nej…

Nej, du får… Men jag tycker inte…

Du kan bära dem i händerna.

En här och en här.

En i var hand.

Men ska de vara i… Okej, ja…

Hon garvar. Jag tycker det är katastrof!

Nej, nej, nej, jag fixar det inte! Nej, jag kan inte!

Nej, nej, nej! Fan…

-Nej, jag kan inte ta den. -Du har varit för länge i Sverige.

Helt sjukt! På mitt pass dör ingen. Jag kommer aldrig att äta kycklingar.

De där kommer inte att dö, inte på mitt pass.

Ska jag ta med mig hönsen?

– Nej, lägg dem i bilen.

– De kommer att rymma.

Kan man lägga kycklingarna här? I baksätet. Rädda kycklingarna!

Man vill inte vara så avtrubbad.Varje “noise”…

Stäng.

Min morfar brukade säga: “Du får bara käka kött om du kan slakta djuret.”

Nu är det bevisat. – Sluta garva!

Jag kan inte, så jag har inte rätt att käka kött.

Jag är både svensk och marockansk. Det pendlar verkligen.

Det är makabert att köpa ett levande djur, men…rätt ska vara rätt.

Vi ska inte ha köttdiskar där vi inte förstår vad det är.

Det är mycket som händer samtidigt. Det är mycket folk, liv och rörelse.

Jag klarar det i korta perioder, men sen behöver jag dra mig tillbaka.

Vi drar i väg hem till morbror nu.

 

Här är den fina…

Den fina  är har.

– Kära du.

– Fina och allt?

Allt är bara fint.

– Vill du gå runt och titta?

– Ja

Ni har gjort en hel del. Den där delen av huset fannst inte förut.

– Där är ladugården.

– Vad är det?

– Där bor kreaturen.

– Kreaturen… “Bä”…

Din mun blev så stor.

Jag var rädd för dem när jag var liten.

Häll mer!

Höj handen!

– Så här?

Ja, tills det hörs.

– Förstår du?

– Ja, jag förstår.

– Så här?

– Höj ännu mer.

Bra, fortsätt.

Som jag sa till dig…

Jag bor i Sverige och jobbar mycket.

Men när jag kom hit

fick jag en känsla som…

Vad säger man på arabiska? Hel?

– Kamla, hel.

– Kamla, ja. Förstår du?

– Ja.

Jag kom hit och kände mig hel.

Jag är en i familjen.

Du har gjort dina mörbroder valdigt gläda.

Förstår du vad du har gjort?

Du har gjort oss båda väldigt glada.

Det är som om morfar och mormor

lever och ser på oss.

De är lyckliga att se oss

och det tackar jag Gud för.

 

Det är viktigt att återvända till platser där man känner sig hemma

med människor som älskar en, och man älskar dem.

 

– Är det här ett olivträd?

– Nej, det är ett mandelträd.

– Oj! Och där?

– Det där är olivträd.

– Och det där är också oliv?

– Ja, det är det.

 

Här tror man inte att du är ensam

utan du har guider vid din sida

som hjälper dig genom livet

och försöker få dig att fatta rätt beslut.

Vissa säger änglar. Jag har änglar som vakar över mig.

Jag har min mormor och min morfar…

 

Här finns spåren.

Spåren efter din morfar

och spåren efter din mormor,

din mor. Här är ursprunget.

Han är bara två år äldre än jag.

Titta på hans skägg, alldeles vitt.

Han är jättefin.

Snygg som Sean Connery. Jättesnygg.

Clint Eastwood, känner du till honom?

Det är han som…

– Han med cigaretten i munnen.

– På snedden, ja. Och ögonen så här…

Ja, jag känner till honom.

Sean Connery? Han är snyggare

än Sean Connery. Connery har inte det här…

Omar Sharif!

Vilken natt!

Det blir en märklig natt, den här natten.

En märklig natt.

 

Att få sitta där med mina morbröder, kärleksfulla människor…

De har hjärtats intelligens.

De gör inte skillnad på om du är kung eller om du inte har en spänn.

Det är inte många som gör det, så man har väldigt mycket att lära där.

Vi har långt kvar!

 

Jag kan vara väldigt “light” och väldigt “dark”.

Jag kan vara mjuk, jag kan vara tuff.

Jag är allt det här.

Lite beroende på var jag är i livet,

så går jag igenom de olika sidorna.

 

-Har du sett den här? -Oj, vad fin!

Där frös jag.

Helt fantastisk kropp. Take a look!

Jag är väldigt sexuell.

Därför gjorde jag performance.

Jag tycker om att se en kvinna

ta för sig, och en man ta för sig

och vara i sin sexuella energi.

Det betyder inte att man är ett offer för att man är sexig.

Sex är ju inget negativt. Det är en supergåva. Slit det med hälsan!

 

Jag tror att många inte fattar

varför jag efter “Euphoria”

ställde mig på scenen

och var med igen.

“Försöker du slå ‘Euphoria’?”

Det är helt ointressant. Den var

sitt eget kapitel för fem år sen.

Den här tiden behöver annat. Jag behöver annat.

Jag brukar inte vara så här nojig. Det har inte med nojighet att göra.

Om jag pressar mig, kanske jag pushar  mina stämband och då blir jag hes.

Men det kan ju också vara snyggt.

– Vad står det? “Det röda ljuset”? – “Lumière rouge”, ja. Kan du franska?

– Nej, men… – “Red light”.

– Det där blir grymt. – Jag rör mig, och det är en fläkt…

 

-Det där blir grymt. -Jag rör mig, och det är en fläkt…

Det blir bra.

-Okej, då ses vi på andra sidan. -Vi gör’t! Hej, hej.

 

Ingen volym, ingen volym! Det ska neråt.

Anna, det här är väldigt fullt.

Jag ville att det skulle se ut som om jag inte bryr mig.

-Låt mig göra klart. -Jesus Christ…

 

Hela det här kommersiella är en total illusion.

Kändisskap och sånt fyller inte mig.

Jag måste jobba med nåt som är på riktigt, som jag kan ta med mig.

Nåt som utvecklar min “spirit”.

Om jag inte har det, så har jag ingenting.

 

Vi skulle kunna höja mig ännu mer.

-Dra upp mig lite till. -Okej.

Jag gillar att ha kontroll.

 

Det där var det sista bidraget i den sista duellen.

Det står mellan Anton Hagman…

…och Loreen.

Vinnaren är…

 

Jag kan ibland gå alldeles för hårt in i saker.

Tunnelseende.

I kärlek, om jag inte aktar mig. I mitt arbete, om jag inte aktar mig.

Allting, om jag inte aktar mig.

Ibland lyckas jag, ibland misslyckas jag.

 

Liten och rädd, absolut.

Även om jag har känt mig rädd, så har mötet mellan mig och havet varit bra.

Jag ställer mig på scenen fastän jag är skraj. Det krävs ego

för att kunna vara kreatör och ha visioner och mål.

Annars blir det ingenting.

 

Om inte jag tror på mig, vem gör det då? Den kampen har jag alltid haft.

Jag är härdad. “Jag vill gå den här vägen.” – “Nej, då får du gå själv.”

“Då går jag själv.”

 

Skicka gärna den till mig, och den.

Jag är en diva emellanåt. Vad är det?

Att värdesätta det man gör och tycka att man är viktig?

Jag kräver min tid, min “space” och “good treatment”.

-Du kände inte igen mig…! -Jo, men inte först.

Det är lätt att bli kär i bilden av sig själv. Snabba kickar är ju…

…härliga.

Det är som att gå på McDonald’s. Smakar jättebra, ångest efteråt.


• SVT Play (Swedish viewers): https://www.svtplay.se/video/14991584/livet-enligt-loreen/livet-enligt-loreen-1
• Russian Fanclub (Recorded video): https://vk.com/loreen_club?z=video-24101396_456239384%2F181c2199613669a7b1%2Fpl_wall_-24101396